Idag är det 1 år sedan jag förlorade en av mina allra bästa vänner, min bästa mamma. Jag förlorade en stor trygghet, jag tappade fotfästet och mitt hjärta gick i tusen bitar...hjärtat värker idag till bristningsgränsen och tårarna bränner bakom ögonlocken   

Idag vill jag bara ligga kvar i sängen, under täcket och låta denna dag passera men jag har, tack och lov, två älskade barn som påminner mig att livet går trots allt vidare även om just den här dagen vill jag sudda ut från mitt minne. På samma gång är jag livrädd att jag ska glömma, hur hon såg ut, hur hon lät, hur mycket hon älskade oss...kära mamma om du bara visste hur mycket vi saknar dig varje dag och hur mycket vi önskar att vi kunde gå tillbaka och ändra historien..

Varför????